City på nittio och lilla hjulafton på Grimaldis hak

City på nittio trots att underlaget gav extra utmaning för Lasse med odubbade däck. Det ordnades dock upp på norra Stationsgatan där hans cykel utrustades med nya däck. Vi cyklade sedan vidare i city, och passerade Sergels torgs älgar på vår väg mot Salvatore Grimaldis hak på Norrlandsgatan. Bianchi café & cycles är ett riktigt vattenhål med god mat och dryck som är väl värd ett besök.

Grimaldi "cykelkungen" som kom med sina föräldrar från Italien på femtiotalet till Västerås. Hans föräldrar var antagligen några av de många invandrare som kom till Sverige på den tiden, och som bidragit till att vi har det välstånd som vi har idag. Salvatore byggde sedan upp ett företagsägande där bland annat Monark, Crescent, Stiga och Bianchi ingår. 

Läste förresten att Zlatan var missnöjd med sin andra plats på listan DN gjort på de 150 främsta idrottarna genom tiderna. Det kallas vinnarinställning. Det är nog svårt att riktigt värdera vad han gjort för Sverige, och med tron på vad som är möjligt.

Att det år 2014 finns folk i maktens korridorer, och i samhället som vill sortera upp folk på grundval av vem som är en riktig svensk eller inte är skrämmande. 

Efter en riktig god lunchbuffé och en god espresso var det åter dags att äntra cyklarna. Vi tog oss via Stureplan och Valhallavägen bort mot Bergshamra. I motvind tog vi oss sedan genom Djursholm, Danderyd mot Sollentuna. I reflexvästar och ljus blinkade och lyste vi som julgranar. Vårt motto är att verka och att synas. Hjul firas året runt.

Schwalbes fulldubbade vinterdäck

På Bianchi café med rätt outfit

Barberaren och en Bianchibuffe

Två hojar, två viljor, och många vägar som leder mot stan.Det var dags för lite feelgoodcykling för att bygga upp positiv energi inför ultra 50k. Nummerlappar skulle hämtas och skägg trimmas. Vi tog oss via Kista in mot stan. Tog vägen över Bergshamra och förbi Naturhistoriska och in i Lill-Jansskogen för att sedan komma in mot Stadion. Vi kollade in den bana som vi sprungit på i samband med Stadionmaran i januari. 

Vi tog oss ner mot Stureplan för att vid svampen lossa på lite av cykelmunderingen. Vi förundrades över varför så många samlades runt just denna plats. Men människan har ju ofta en egenhet att röra sig i flockens riktning. Var är det inne att vara inne och var är det ute att vara ute eller hur det nu var. Vi bestämde oss för att skippa Riche denna gång. Men en annan gång så går vi kanske in där för att röra om lite i grytorna, trots att vi kanske är hopplöst ute där inne.

Det fick bli det Italienska cykelhaket Bianchi. Där passade kanske vår outfit för dagen. Där blev det en god buffé med en avslutande cappuccino. En bra buffé som gav påfyllning av depåerna inför vad som komma skulle. Vi tog oss sedan upp mot söders höjder för att besöka barberaren. Vi avslutade med att i eftermiddagsrusningen ta oss ned till Regeringsgatan och Runners. Nu hade vi nummerlapparna 212 och 213 för morgondagens uppdrag.

Svampplockning på Stureplan

Två främmande fåglar på besök i storstaden

Vi försöker smälta in i storstadsdjungeln

Cappuccinomannen visar låren på cykelhaket

Edith läser dagens tidning i väntan på barberaren.

Är det inte min tur snart?

Jag är före serru, Edith

Jämnt skägg fixat av den engelske barberaren

En Lamborghini och en sur ormvråk

Morgonens uppdrag var att glädja andra löpare, och ordna ett så trevligt Kvarnlopp som möjligt. Med den organisationen, och det vackra vädret var det inte svårt att lyckas. Kvarnloppet som är Team Skavsårets eget lopp, och där klubbens medlemmar ordnar en varvbana för 5/10 km. Utöver detta så får barnen sitt eget lopp. Lasse gjorde ett rutinerat bidrag som chaufför och utsättare av banmarkeringar. Jag hade utöver fredagens bansättning, vätskekontrollen att ta hand om. Min bil fick bli värdeförvaring som jag först tog hand om för att sedan lämna över uppdraget till Lasse. Trygge PA Allensten klubbens ordförande var tävlingsledare som är ett område han behärskar väl då många andra lopp i samma roll står på meritlistan.

När loppet var klart återstod ihopplockning av alla saker, och återlämning av transportbilen till macken. Vi kunde konstatera att det varit ett lyckat lopp med glada och nöjda deltagare. Väl på macken för Lasse och mig hade en Lamborghini parkerat bakom min Das Auto. Vi sa till ägaren att det var bäst att han flyttade på sin bil annars så cyklar vi över hans Lamborghini. Han log och uppskattade vår humor. Vi passade på att ta några foton, och prata om vad hårt arbete ibland kan resultera i. Han startade muskelbilen och vi cyklade ut ur parkeringsfickan.

På vägen hem så kom Lasse med idéen att vi skulle väl ändå träna lite då det var så fint väder. Lite cykling vore väl inte så dumt. Väl hemma stoppade vi i oss lite energi, och sedan bar det iväg på ännu ett cykelpass. Väl på cyklarna så sa Lasse vad säger du om en sjumilatur via Bålsta? Tiden för det fanns så varför inte. Vad jag glömt var att Lasse byggt upp en enorm urkraft på cykel under vintersäsongen. I ur och skur har han formligen plöjt fram på sin tunga järnhäst. Utöver det tränat upp sin pedalteknik till fulländning, och dragit några tiomilspass i vår. När tempot då i början konstant pendlade runt 30 km/h förstod jag att det här kan bli en tuff sjumilatrip. Om Lasse var Lamborghinin så hängde jag efter som en slips ala min Das Auto. 

Vi passerade Bålsta som streck, och pumpade vidare upp mot Enköping. Efter Yttergran svängde vi in på vägen mot Håbo-Tibble. Lasse låg i täten och tog vind då vi framför oss i höjd med avfarten mot Sigtuna får se en rovfågel som jagar ett byte. Vi kommer ikapp och rovfågeln avbryter sin jakt. Den flyger åt sidan och landar på en stolpe. När vi passerar ser vi på några meters avstånd en ormvråk som tittar surt på oss. Vi uppskattade att få se den, men den tyckte nog att vi sabbat hela kalaset. Ormvråkar jagar ju gärna efter byte längs vägarna och hittar säkert en del småvilt som bilarna kört på.

Vi fortsatte vidare mot Bro och klippte i Kungsängen Dalkarlsbacken på vår väg hem mot Kallhäll. När vi stannade vid Teknikstugan visade tripmätaren på dryga sjumil. Vår snitthastighet hamnade strax under 30 km/h. Inte illa med våra järnhästar och cyclocrossdäck. Jag var helt slut och tungan hängde som en slips.Innan vi skiljdes åt sa Lasse vi ses imorgon så tar vi ett långpass på 20 km.Just då kändes det inte som.det var vad kroppen längtade efter. Men då söndagen grydde var vi på igen.

        

                                              Funktionärssamling inför Kvarnloppet

Lasse vaktar min Das Auto och löparnas inlämnade värde

Lasses motor på sjumilaturen

En Lamborghini svalkar av sitt heta temprament

En gång var vi hundra

Att kliva ur sin komfortzon och ge sig ut på nya äventyr, det var måndagskvällens motto. När kvällen var slut efter mörkecykling hem hade vi sett uppslaget för en eventuellt ny serie för tv (Team 100) Träffat samt fått inspirerande råd, och tips av Anders Szalkai. Köpt nya signade träningsbiblar skrivna av Anders. Hittat Allan Karlssons kläder, och upptäckt en megadörr till filmens värld.

Man kan inte säga annat än att det händer grejer när vi är ute med våra järnhästar. Vi hittar numera som i vår egen ficka i Stockholm. Men de bäst sopade cykel och gångvägarna finns i Järfälla. Tror att Lasse har mer med det att göra än han själv vill erkänna. Delar man fikapauser med gatu och park så framförs nog en del tips skulle jag tro. Hur som helst så är det mycket uppskattat. Järfälla visar vägen...

Att underlaget är 100 betyder ju inte alltid att vi själva alltid har full koll. Glömda cykelbelysningar är inte att rekommendera. Att cykla hem på dunkla cykelvägar kan ge många överraskningar. Som tur är och var så vet vi var bommar finns på vår väg, men att memorera varje lite grop är omöjligt. Några mindre sköna genomslag blev det på vår väg. Så från och med nu så ska alltid belysning med på våra kvällscyklingar. Något som fler än vi borde tänka på.

Att bli 100 år kanske inte vi blir, men Allans inställning känns helt rätt. Nyfikenheten och upptäckarlustan får aldrig ge vika. Man kanske inte behöver vara helt hundra för att möta omvärlden. Så kliv ur din komfortzon och gör något du kanske alltid velat eller inte ens visste att du ville. För oss handlar Borderbikers/runners om att ta sig över inre och yttre gränser. Lasse brukar säga att det finns inget innanför eller utanför boxen. Det finns ingen box överhuvudtaget, och en gång var jag normal det var den värsta minuten i mitt liv. En bra sammanfattning för två levande fiskar som inte vill följa strömmen. En gång var vi också hundra...

Szalkai signar och säljer sin bok

Intressant läsning med bland annat Szalkais dramatiska vinst 2001 i Stockholm Marathon. 

Anders nu har Allan klivit ut genom fönstret igen, naken?

Från ett äventyr till ett annat

Porten till filmens värld

Konferenscykel

Ett brott är löst

En kedja är inte starkare än sin svagaste länk. Det överensstämmer också när det gäller ekrar och med cykelns fälgar. Viker en eker ned sig eller brister så är risken för följdproblem överhängande. Timingen för när detta ekerbrott hände var dock på min sida. Om detta hänt på vår Sverigetrip hade det varit lite mera problematiskt. Det här med ekrar och dess spänning i fälgen visade dig vara en mindre värld av vetenskap när jag kollade upp det. Nåväl åkte iväg och inhandlade ett par ekrar för tio kronor styck på cykelhuset i Väsby. Sedan var det bara monteringen kvar. Nu sitter de där och nu får man se om det håller. Detta problem fanns inte på plastcykeln Itera iaf men det är ju en helt annan historia. Brottet är löst och nu är det jul igen som han sa som hamnade under tåget.....

Citybikers

Jag sökte min trogne vapendragare Lasse och fann ett par skor. Men fanns hans skor där så var han nog inte långt borta. Efter ett tags väntan så visst fanns han där och snart var vi på väg mot nya äventyr. Idag styrde vi mot stora staden för att åter uppleva cyklingens glädje och möjligheter på nytt.  Vi sökte nya vägar in mot staden via Akalla, Kista och sedan mot Bergshamra. I Bergshamra hittade vi fraktbolaget DHLs kontor. Här skulle Emilia, Lasses dotter ha börjat jobba. Vi var dock lite tidigt ute då hon skulle påbörja sin anställning veckan efter. Lasse lyckades nästan få ytterligare en dotter då hans syn med enbart solglasögon fick honom att tro att Emilia verkligen var där. Det var ett glatt tillrop ifrån Lasse till en tjej i receptionen som visade sig va en helt annan person. Jag anslöt och presenterade mig som  vanligt ovetandes om min snygga hjälmfrilla. Lasse sa inget då han tyckte att det blivit lite av ett signum för just mig.Någon dotter eller något behov av cykelbud fanns inte på DHL så vi cyklade vidare in mot stan. Efter lite felnavigeringar/extra cykelkilometrar i Bergshamra så var vi snart inne på cykelvägarna längs Valhallavägen. Vi cyklade i mitten av Valhallavägen där träden ger en fin inramning och allé till cykel och promenadstråket. Jag uppmärksammade Lasse på att det fortfarande fanns rester kvar sedan en svunnen epok då spårvagnar trafikerade sträckan. Jag tror emellertid att det eventuellt diskuteras eller planeras för ett återupptagande. Det kan vara ett önsketänkande eller en dröm så inga garantier utlämnas. 

Vi cyklade vidare via Gärdet och Sjöhistoriska ut på den yttre delen av den södra delen av Djurgården. Längs vägen passerade vi många turister som letat sig ut på denna vackra del av Stockholm. Vi nådde snart Blockhusudden med den lilla glasskiosken som vi besökt tidigare. Lite god glass är ju alltid en ytterligare stämningsförhöjare på en trevlig cykelutflykt. Lasse inhandlad sin glass allt medan jag njöt av utsikten av vatten och båtar. När Lasse återkom så var det min tur att inhandla tre väl valda glasskulor i bägare. Nöjd med mitt inköp skulle jag bara runda den väntkur i trä som fanns i min väg. Men med fokus på glass och med solglasögon samt taskigt minne så gick ju jag självklart rakt in i denna väntkur. Jag stöp som Floyd i matchen mot Ingo -59, i övrigt så finns det väl inga likheter med dessa utöver att vi alla tre "njutit" av Stockholms omgivningar i samband med Stockholm maraton. Nåväl där låg jag och undrade vad som hänt och om någon hade sett mig falla, hemska tanke. När jag kravlade mig upp kunde jag dock konstatera att glassen var intakt och räddad så nån slags hjärnkapacitet hade dock varit påkopplad. Jag gick mot Lasse som inte sett vad som hänt, och på vägen dit känner jag något som sipprar ned över mina solglasögon.Tar med handen på flinten, och inser att här har det gått hål. Med blod på handen och i ansiktet samt en härlig glass i handen möter jag Lasse. Han flyger upp ifrån bänken och undrar oroligt vad som hänt. Jag förklarade för honom, och han undrade hur jag kunde vara så lugn. Vem vet kanske var det vetskapen om att glassen fanns kvar eller en nedärvd gen någonstans som intalade mig att inget blir bättre för att man hetsar upp sig. En barnmorska som satt på en bänk i närheten gjorde samma bedömning som vi att det nog inte behövdes varken sys, plåstras eller transplanteras något. Man kan ju bli lite trött ibland dock, här har man cyklat några hundra mil under året och burit hjälm i vått och torrt. När man sedan för ett kort ögonblick tar av sig hjälmen, går och inhandlar glass så inträffar det då denna hjälm borde varit på. Man kanske alltid borde bära hjälm, men då får ju omgivningen inte se min snygga hjämfrilla och det vore ju synd. Det är då ännu bättre att omge sig med handlingskraftigt sällskap som Lasse och barnmorskor mfl. 

När vi cyklade vidare på Djurgården konstaterade som så mången gång förr hur fint och härligt det är i Stockholm. Det är en fin huvudstad vi har, och man kan helt klart märka att det är betydligt fler som upptäckt det sedan Lasse och jag kom till trakterna på 70 och 80 talet. När vi cyklar längs Strandvägen möts vi av stora skaror av cyklister. Det måste ha varit något större sällskap som guidades runt i stan på cykel. De har ju helt förstått det här med närheten och känslan som man får på cykel. I Kungsträdgården tog vi en paus och såg två kompisar som påminde om vår händelse vid Blockhusudden. Vem som är vem på bilden är nog inte så svårt att lista ut. Lasse kollar i samband med detta upp på sin telefon och i programmet Endomondo hur vi tagit oss fram på cykel. Särskilt intressant var den lilla sightseeingen vid Bergshamra. Efter ytterligare härlig cykling och en stunds häng i Tantolunden så tar vi oss via broarna hem mot Järfälla. 

Cykelresan har också givit lite extra koll på var olika scener spelats in där Lisbeth Salander och Beck varit inblandade. Lasse har bra koll på stan och på var saker har hänt och utspelat sig. Detta ger en ytterligare rolig dimension i det hela. Jag har hyfsad koll på historia, och kan ibland lägga till några pusselbitar här och där. Vi kunde bland annat reda ut en gammal tanketråd runt vad Lapp-Lisa och Lars-Åke Lundberg hade för kopplingar med varandra. För er som tror att Lapp-Lisa är den som satt en P-bot på Lars-Åkes bil så får ni nog kolla upp er barnatro lite bättre. Vi kunde tillsammans konstatera att det var sommarbarn som Lars-Åke varit hos Lapp-Lisa. Lasse har ju haft förmånen att träffa, lyssna till och på Lars-Åke. Lapp-Lisa har sina rötter ifrån Vilhelminatrakten och finns nu med Lapplands hall of fame. 

På vägen hem passade vi på att kolla in Friskis och Svettis ombyggda lokaler i Jakobsberg. De har bland annat gjort en helt ny spinningsal, vilken blev mycket fin. Den brukas redan men invigning sker i höst av hela ombyggnaden. Detta kommer antgligen resultera att ännu flera hittar hit och tränar. Den kommer i allafall att få en hel del besök av dessa två herrar i framtiden. Men nu kommer de flesta mil att ske utanför dessa lokaler på vägarna runt Järfälla. Lömska busskurer kommer dock att passeras med lite mera uppsikt och avstånd. Hjälm på gott folk :-D