Malmköping - Kallhäll

Morgon i Malmköping som enligt många på campingen är Sveriges bästa camping. Vilket mycket väl kan stämma det är otroligt fint här med mycket bra standard. Campingen är fylld till nästan varje kvadratmeter. Vi campar mitt i bland de riktiga långliggarna som kan räkna åren på campingen i tvåsiffriga tal. De har parkettläge mot det fina badet, och sjön som ligger nedanför. I natt sov de flesta då vi rullade in. Nu när vi kryper ur vår lilla grotta möter oss ett antal blickar som undrar vad vi är för skäggiga neandertalare. Många sitter och dricker sitt morgonkaffe, och en del löser korsord. Det ser riktigt härligt ut och deras husvagnar har alla de bekvämligheter som vi saknar. Vi har dock enkelheten att bryta upp och söka nya vägar i tillvaron. De mesta har sina fördelar och kanske en del nackdelar.Vi sitter på våra liggunderlag, äter och njuter. Vi samtalar med människorna runt oss. Vi får lite tips på vägar, och utbyter erfarenhet om livet samt upplevelser på vägarna. Vi packar sedan ihop våra saker och beger oss upp för att betala för nattens logi. Vi stannar till och ser ut över en strand som fyllts på med badsugna besökare. En liten idyll bland så många andra vi sett och besökt i sommar. Vi påbörjar nu våra sista mil till vårt slutmål för denna gång. På vägen ut ser vi en annan järnhäst som tjänstgjort på den järnväg som numera är en museijärnväg. Den måste provas någon gång då tillfälle ges. Det finns till och med en station vid campingen och badet.Vi åker ut på vägen som går mot Strängnäs, och vår avsikt är att svänga av mot Åkers styckebruk. Vi fortsättercykla genom ett vackert landskap, och konstaterar att Sörmland .är väldigt vackert. Ett böljande landskap med en del backar, men inte i klass med de vi mött längre norrut. Vi känner oss starka och milen har gett oss erfarenhet och styrka. Det är som att ha varit på ett långt träningsläger samtidigt som man upplevt så mycket. Milmarkering läggs till markering. Det måste ha varit ett betydligt större äventyr på den tiden då avstånd visades på ett annat sätt. Tider då kartor inte vr lika illgängliga som nu när man bara svänger in på närmaste mack och får ett gratisexemplar.Tider då gps och endomondo var okända begrepp. För att inte tala om underlaget. Nu rullar man någorlunda lätt fram på asfalt. Ett underlag som faktiskt kan skilja sig åt i rullmotstånd. För en som inte cyklat så mycket kanske det låter lite konstigt, men asfalt kan skilja sig på en mängd olika sätt. Lasse och jag har haft våra pratstunder om det mesta i livet, det är sånt som bara sker när man får umgås under längre tid. Samtalsämnena har inte varit förutbestämda utan de har kommit som tankemönster som hakar i varandra. Under dessa samtal har också asfalt och dess rullmotstånd diskuterats. Riktigt djup vänskap behöver tid för att växa fram. Att göra t.ex en sådant här äventyr är en bra möjlighet. Vi är lika Lasse och jag men också väldigt olika. Vi har varit som ying och yang som kompletterat varandra. Använt våra styrkor i ett syfte att få en härlig upplevelse. Vi åker igenom Åkers styckebruk denna krutdurk där kanoner, och krut tillverkats sedan sent 1500-tal. Vi åker vidare mot Mariefred denna pärla vid Mälaren. I dess närhet ligger slottet Gripsholm. Till Mariefred denna välbevarade ort av trähus kan man ta sig på ett trevligt sätt genom båt ifrån Stockholm. Vi slår oss ned på en av restaurangerna och avnjuter en sen lunch. Vid bordet bredvid sitter ett gäng motoriserade bikers. De pratar om sina upplevelser ifrån vägarna och de stämmer ganska väl överens med vad vi upplevt. Skillnaden är bara att vi åker mer lättklätt och inte riktigt i samma farter. Vi fortsätter mot Stockholm och passerar slottet på vägen ut. Vi åker in på gamla riksettan, denna pulsåder som gick mellan Stockholm och Helsingborg. En väldigt trevlig väg där vi möter många som liksom vi glider fram i tillvaron, och målet snabbast ifrån À till B inte är prio ett. Gamla mackar , matställen, caféer passerar och här finns också vägen ned mot Taxinge slott. En plats väl värd att besöka, men för oss får det bli en annan gång. I höjd med Nykvarn möter vi ett överraskande återseende. Särskilt för Lasse då hans dotter Emilia och hans bror Roger kommer susande på hans kraftfulla KTM offroadhoj. Ett riktigt roligt återseende, de som följt oss så troget på vår blogg. Gett oss stöttning och kraft att fullfölja vår resa. Tack Roger och Emilia ni gav oss ännu mera kraft att slutföra resan mot Stockholm. Vi säger hejda till Roger och Emilia cyklar vidare mot Södertälje. När vi ska passera så möts vi plötsligt av att vägen pekar rakt upp i skyn. Detta är helt klart den brantaste uppförsbacke vi skådat på vår resa. Vi ropar glatt till några seglare som passerar i kanalen. De vinkar och ropar glatt tillbaka. Det gäller och hitta det som gör en lycklig i tillvaron, och då kan färdsätten skilja sig åt. Vi fortsätter in mot staden och hittar efter lite letande överfarten vid Vårby och de välmarkerade cykelvägar som finns in mot stora staden. Vi passerar Liljeholmsbron och stannar till vid en restaurang i Hornstull. Lasse fyller på med vatten och när vi just ska göra oss klara för avfärd möter vi Lars Albinsson. Han jobbar som skeppare på en à båtarna i stan och är rutinerad långcyklist. Han har varit på många långcyklingar i Asien och berättar intressant om sina resor. Vi berättar en hel del om våra upplevelser och val av utrustning. Ett mycket inspirerande möte, där vi också får adresser på användbara länkar och sidor. Roligt Lars att du kom fram och pratade en stund med oss. Vi fortsätter mot Västerbron där vi planerat ta några foton. är möter vi en ung kille som om några veckor ska ned i Europa på cykel med några kompisar. Han har inte köpt varken cykel eller utrustning ännu. Vi ger honom lite tips och ber honom ta ett foto på oss. Vi önskar honom lycka till och fortsätter ned mot stadshuset. Här får vi en tjej som sitter och läser att ta några foton på oss. Vi är glada, nöjda över vår resa,och beger oss för vår sista bit tillbaka mot Kallhäll. Vi når Kallhäll runt kl nio och ser oss omkring allt verkar sig likt. Det känns skönt, konstigt och lite vemodigt att det hela är över. Det som tog sin början med ett samtal ifrån Lasse för ett halvår sedan där han ville ha lite tips på bra kläder för cykling. Jag bjöd då hem honom och över en fika. Han frågade om jag var intresserad av en resa på cykel mellan Riksgränsen och Stockholm. Funderade då en stund men inte särskilt länge. Hur ofta får man en sån fråga eller erbjudande? Det gäller att ta chanserna när de kommer, det ångrar man sällan. Värre är det med ett man säger nej till, där finns det stor risk att man kommer att ångra. Att ge sig ut i det okända är spännande. Vi gjorde det :-) och hoppet om nya äventyr finns kvar. Vi är två gamla hundar still going strong, och ja vi kan sitta vi har gjort det i ett antal mil närmare bestämt 180 st. Det här är inte slutet det är inte ens början på slutet, det är starten...gränser är till för att korsas. Borderbikers for ever